...som löser upp även de svåraste fläckarna/problemen!?

Jag undrar vad som är felet när folk tror att jag behöver en pojkvän som löser alla världsproblem...när jag sörjer min pappa?!
Är ensamheten svaret på allt?
Enligt mig så är det inte så. Visst, ensam är jag...men ensam är stark (eller i alla fall försöker jag inbilla mig det).
Jag vet att sorgen är djupare än så, detta är något som jag själv måste jobba på.
Det kommer att ta tid
Det har redan tagit tid...

Men en pojkvän eller att bli kär löser inte mina problem, de kanske på sin höjd håller dem undan en tid. BANG och smutsen/problemen är väck (skulle inte tro det). Sörja pappa kommer jag alltid att göra.

Det är inte missunsamhet eller avundsjuka som får mig att reagera som jag gör på vissa nya saker i livet.
DET ÄR SORG!
Ett mynt har alltid två sidor.
Man kan vara glad OCH ledsen.
Jag behöver ingen uppmaning till en mirakel pojkvän, jag behöver förståelse till saknaden av min pappa.

Jag är en människa som inte tror på att sopa problemen under mattan, jag är en känslig person. Jag är stark och jobbar dagligen med de sorger som drabbat mig. Därför gör det ont när andra tvivlar på mig, när andra tror att jag vill någon illa.

Jag vill kunna leva med mig själv, men också slippa känna ensamhet. Jag har tron på att den dagen kommer! Jag har tron på kärleken, annars skulle jag inte heller kunna känna saknaden!
Men tills dess vill jag bara säga...det finns ingen universal pojkvän som kan få mina bekymmer att försvinna. That's all up to me!! ♥